when i get sad i stop being sad and be awesome instead

Om han bara visste att jag fanns i samma tråkiga stad, på samma nedsläckta gata. För två år sedan. Tänk om han visste att jag har stått där, utanför hans port. Med miljoner av stenar under skorna. Inatt ska jag drömma att jag står där igen och trampar sönder just den fläcken av gatan, utanför hans port. Kanske till och med hoppas på att se en liten skymt av honom när han fäller upp de ner rullade persiennerna på morgonen. Eller ännu bättre kanske våga gå in genom den stora bruna porten. Gå upp för tre trappor. Trettiotre trappsteg. Knacka på den andra dörren och kasta mig i hans armar när han öppnar. Sen ska jag vakna.