when i get sad i stop being sad and be awesome instead

Inne där, på nattklubben dansar alla andra,

innanför stängda dörrar dansar hon.

Det skaver alltid lika mycket i bröstkorgen då hon läser de där gamla

breven som hon en gång fick. Utav en kille.

365 brev. Ett nytt lika välskrivet brev varje dag.

I ett helt år. 
Ibland undrar hon vart sanningen i meningarna tog vägen.

När det skrevs saker som "jag kommer aldrig lämna dig"

Kanske fanns den aldrig där? Eller så var den aldrig äkta bara.

Är sanningen någonsin äkta?

Vad gör han nu för tiden då? 
Är han fortfarande samma gamla kille som röker lite för mycket cigaretter och som alltid dricker sitt morgon kaffe med tre sockerbitar i?

Eller är han kanske den där han drömde om att vara?

Någons.

Den han aldrig berättade om.